För fyra år sedan slog Erika Sunnegårdh igenom med dunder och brak i Turandot på Malmö Opera. I höst har hon varit tillbaka på samma scen för nyskrivna Death and the Maiden, efter att ha sjungit på flera renommerade operascener runt om i världen. OPERA pratade med henne om hur det är att leva i kölvattnet av en enorm framgång.

Erika Sunnegårdh tar emot i Malmö Operas lånelägenhet i centrala Malmö. Utanför fönstren öser regnet ner, inomhus strömmar jazzsångerskan Madeleine Peyroux ur högtalarna och lättar upp höstmörkret tillsammans med den nya familjemedlemmen Maestro, en tolv veckor gammal dvärgpinscher.

– Jag tog Maestro med mig till övningsrummet häromveckan. Jag visste inte alls hur han skulle reagera, men han hoppade bara upp i knät och sov som en stock hela tiden jag sjöng, konstaterar hon nöjt.

Den enorma framgång du varit med om, hur hanterar du den?
– Ja, hur sjutton gör man det? Jag tror faktiskt inte man gör det. Det är verkligen jättejobbigt och det är något jag tänker väldigt mycket på just nu.

Åren efter genombrottet har varit väldigt musikaliskt stimulerande, men nu längtar hon efter att fler sidor av henne får komma till sin rätt.

– En kollega sa till mig att jag nog har kommit till den upplevelse som alla har någon gång, känslan av att ”opera inte betyder så mycket”. Jag har alltid vetat att det finns mer i livet än opera, men när jag jobbar så här intensivt blir det extra tydligt. Det är tillfredsställande för sångerskan Erika, men inte för hela människan Erika.

Framgång beskriver hon som ökade valmöjligheter.
– Nu för tiden kan jag välja att göra det jag älskar och det som passar min röst bäst. Jag har fem stora operahus inplanerade för de kommande ett och ett halvt åren – det är verklig framgång för mig. Och det är så vansinnigt glädjande!

Hon betonar vikten av att tacka ja till roller utifrån rätt grunder. Dessa grunder har hon fått inpräntade i sig av den goda vännen, och före detta skolkamraten, Anna Larsson.

– Man måste vara kompromisslös i sitt urval. I första hand ska man välja utifrån roll, sedan utifrån vem man får jobba med och till sist vilken plats det handlar om. Tackar man ja bara för att det är ett visst operahus blir det lätt bara pannkaka av alltihop.

Att bli erkänd medför ofta ökad press från både en själv och omgivningen. För Erika Sunnegårdh handlar det framför allt om inre krav. Dessa har förvisso inte blivit högre efter framgångarna – de har alltid varit höga.

– Grundläggande så är jag obarmhärtigt kritisk mot mig själv.

Hon upplever inte att framgångarna gjort publiken mer kritisk till hennes röst. – De som tyckte jag var bra tidigare tycker fortfarande att jag är bra och de som tyckte jag var dålig tycker

Läs fortsättning på artikeln i Tidskriften OPERAS nr 5 2008. Prenumera här.